Tillbaka |
||
|---|---|---|
| Travels | ||
|
|
Vi for med Tema Resor, och det skall man göra. Det var andra veckan i oktober, vädret var ljuvligt varmt mest hela tiden, och växtligheten tedde sig, för oss, allt annat än höstlikt. Reseprogrammet kan Du själv tanka ner från Temas hemsida www.temaresor.se så jag behöver inte orda mera om den saken, förutom att konstatera att de höll åtskilligt mer än vad de lovat. Vi fick t.ex. högklassig undervisning av vår guide, som varit bosatt på ön i femton år nu, och som bl.a. var suverän på att snoka fram okända, ypperliga lunchställen, och allting klaffade. Utresedagen var ”fri”, som det så vackert heter, sedan vi installerat oss på hotellet – Isola Bella − i Taormina. Vi började med att inta lunch på en restaurang mitt emot. För att komma dit tar man trappan som går under ett blommande hibiskusträd. Under måltidens gång blev vi nyfikna på ett par, tre halvstora båtar med parasoll som gled kors och tvärs i bukten långt nedanför. Vi tog oss dit ner – en ganska lång promenad, och värre blev det när vi skulle tillbaka – klev ombord, tillsammans med bara två andra, och fick en underbar, långsam tur utefter kusten, inkl. grottorna (Blå grottan och Korallgrottan t.ex. – korallerna ser ut som kantareller!), som varade i minst en och en halv timme och kostade 14 euro per skaft. Efter en nog så strapatsrik klättring upp till gatan igen, tog vi linbanan upp till den gamla staden. Corso Umberto heter huvudstråket. Det är bilfritt, och vi kom dit i lagom tid till la passaggiata – den underbara, uritalienska aftonstund när folk bara strosar fram och tillbaka och tar all världens tid på sig att prata med varandra. Har man en gång upplevt sorlet av människoröster som det förekommer här, längtar man alltid tillbaka till det. Jag hörde det för första gången genom ett halvöppet hotellrumsfönster i arla morgonstund vid Vicenzas Piazza dei Signori. Det är gott om butiker häruppe, barer och restauranger likaså, och, från Piazza IX novembre, en vidsträckt utsikt mot Mazzarò (nedre staden, sas.) och bukten. Vi åt middag på Terrazza Angelo, Corso Umberto 38. Bl.a. fick vi ett rätt storartat rödvin som heter San Michele och kommer från en vingård alldeles i närheten av staden. Förödelsen och förfallet i Palermo efter årtionden av maffiastyre får skövlandet av Klarakvarteren att se ut som in mindre olycka i arbetet, men vi fick veta att staden hålla på att repa sig under den nye regimen. Jag promenerade genom den nyligen upprustade Capo – alltså en medeltida kasbah. Du hittar den alldeles i närheten av Teatro Massimo. Den är numera tillägnad fisk-, frukt- och grönsaksförsäljning, vilket är kanske måttligt spännande, men det finns arkitektoniska detaljer som skvallrar om ett mer exotiskt förflutet. Vid Piazza Independenza löste jag bussbiljett tur och retur till Capucinerklostret, men det visade sig att någon gömt undan hållplatsskylten och stängt av piazzans ena sida, möjligen pga. befarat våldsamt uppträdande från otaliga uppsagda Fiat-anställda; domkyrkan hölls stängd av samma (förmodade) anledning. ”Men det är bara ett par minuters gångväg,” bedyrade den helt förtjusande poliziotta som eskorterade mig över gatan bland det tutande, bölande kaos som heter italiensk trafikstockning. För minuter, läs: kilometer! Nåväl, det som lockade var en stort antal uppstoppade lik som samlats i klostrets katakomber under loppet av flera hundra år. Samlingens nestor, Fra Silvestro di Gubbio, dog år 1599, men flertalet är nog från 1800-talet. Många är söndagsklädda, och jag såg minst en hel familj – mamma, pappa och två barn. I tagged along with an English-speaking party. The guide was just explaining how the bodies were dried for 8 months in a limestone chamber, then “emptied of their entries”, washed with vinegar, sometimes with arsenic, and with warm “milk” before being filled with straw to make them stand up better. Shades of T.S. Eliot!
We are the hollow men Donne. Virgins/old maids are crowned in death. A few bomb-damaged coffins. Laughter behind me: “One’s escaped!” Monks with halters. Guide shot a yarn about the Inquisition, and the party swallowed it without a murmur. Followed a French party round for my second circuit. Ribald remarks in the ladies’ departments about hands being crossed over private parts in the standing position and held up high in bed. “Il n’y a beaucoup de vierges.” The real crowd-puller is near the end: little Rosaly Lombardo (1918-1920), embalmed so successfully, by Giuseppe Solafia (the secret died with him) that she looks as if she’s just been put to bed. An unvisited wing. Inmates included what seemed to be parents and three children, standing beneath a window.
Resan avslutades med en “fri dag” i Syracusa. (det enda som
vi inte riktigt gillade med den här resan var hemfärdens schemaläggning –
någon gång efter midnatt!). Det finns ett mycket innehållsrikt arkeologiskt
museum, och inte så långt därifrån votivkyrkan Santuario Madonna delle
Lacrime. Sedan återvände vi till den gamla delen av staden, nere vid hamnen,
där en avslutande braklunch intogs på (familjeägda) restaurangen Porta
Marina London, December 2002
http://www.dennissevershouse.co.uk/ .
Dickens House, Doughty St.
The great man lived here while finishing off The Pickwick Papers and
writing Oliver Twist and Nicholas Nickelby. We struck it lucky
on our visit, with a conversational lecture by two lady experts in the
basement library. (For starters we were given quill pens to practise with.)
Tube to Russell Square. Home page: The British Museum is only a short walk away. So too are Coram’s Fields (adults not admitted unless accompanied by a child, the notice says) and, re-opening soon, the Foundling Hospital in Brunswick Square, which has Handelian associations and a fine collection of Hogarths. Favourite church: the Guards Chapel, Wellington Barracks, Birdcage Walk. Morning service, 11.00, for top-rate choral and military music. Adjacent attractions: the Model Soldier Centre, with a glorious selection of models for serious and other collectors, and the excellently appointed Guards Museum. Favourite restaurant: La Capannina, 24 Romilly Street, tel. 020-7437 2473. My attention was first drawn to it, many years ago, by a Times review saying that the walls were hung with empty Chianti bottles and hysterical waiters. Not true, but it’s very busy and you must book. From your second visit onwards, you’ll be treated like a member of the family. Non-Italians are often in a minority – a good sign, if ever there was one. Nearby attraction: Vintage House, 42 Old Compton St, tel. (020) 7437 2592, with an unrivalled selection of (humanely priced) whiskeys. You can ride home from here in a bicycle-drawn rickshaw, though personally I’ve never felt brave or rich enough to try it. Another favourite restaurant: Sweetings, 39 Queen Victoria Street. One of the shabbiest restaurants in London, and one of the best. Fish. Oysters. Lunch only, Mon.-Fri. only, no booking. Afterwards, take a look at the revamped Leadenhall Market, just a couple of hundred yards away. Of books on London restaurants there is no end, but I always carry Harden’s London Restaurants, which is revised annually and sold almost everywhere. Searchable maps of Britain and other countries
|